Snedtänkt Med Kalle Lind

Antiksprängda professrix Ida Östenberg hjälper till att reda upp i kaotiska mindmaps och tidslinjer. Spår följs från Bellman till Afzelius, från Sif Ruud till Hatte Furuhagen, från Gallien till Hollywood. Gudar, hjältar och svanar trängs med män med stränginstrument. Penelope rimmar nästan på O.P.

Alfhild Tamm hade inte bara ett namn med klang. Hon blev Sveriges första kvinnliga psykiater, skrev en bok om onani på trettiotalet, brevväxlade med Sigmund Freud, hade Karin Boye som analysand och bröt mot en och annan förväntning. Psykoanalytikern och tidskriftsgrundaren Per Magnus Johansson tecknar ett porträtt av en kvinna som stack ut.

Kika dicka ding-diggaren och litteraturvetaren Cecilia Lindhé visar upp en del av sin samling Tommy Körberg-artefakter och försöker greppa runt en stor och spretig produktion. Elektroniskt, filmmusik, Tysklandsschlager, cabaret, Clabbe, Brel, Birger Sjöberg, Bruno K, Blixtlås, korv, konst och ryttar-VM. Ann-Kristin Hedmark nämns!

Risken minns! Du känner väl Gunnar Danielsson och Lars Ferne Fernebring? De utgjorde Risken finns, ett band som fanns i ett par år i början av sjuttiotalet, som bildades för att kunna medverka i teve och som tog på sig gympaskor för att kunna springa när de uppträdde för göteborgsvänstern. Kallar man dem proggens narrar säger de inte emot så mycket.

Ambitionen bakom samtalet: teckna en visans alternativa historia utan Bellman, Taube och Cornelis. Givetvis nämns Bellman, Taube och Cornelis - men också Sven Scholander, Ruben Nilson, Elisabeth Hermodsson, Margareta Kjellberg och Clabbe. Gäst: Marita Rhedin, visforskare.

Författaren - jojo! - David Nessle är tillbaka och redogör med sedvanlig energi för de tidiga skandinaviska deckarna. Osannolika namn som Robinson Wilkins, Stein Riverton, Øvre Richter Frich, Jul. Regis, Prins Pierre, Harald Selmer-Geeth och kort och gott Klinckan radar upp sig och sina dådkraftiga hjältar och halvrimliga intriger.

Han var med i Åsa-Nisse och tjocka släkten 1963 och i 101-åringen som smet från notan och försvann 2016. Däremellan löper hans liv parallellt med Göteborgs teater. Iwar Wiklander berättar om Folkteatern, en sur Sten-Åke, Birgitta Ulfsson, Rövarna på Järntorget samt Roland Janssons inandning i Herrljunga.

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Kalle Lind och mediehistorikern Emil Stjernholm diskuterar femtioårsjubilerande samhällsinformationsprogrammet Anslagstavlan och det Sverige som sipprar fram mellan propåerna. Janne Loffe! La Nilsson! Energikommittén! Kötthalter! Vinterdäck! Deklarationsdags!

En kulturarbetare i vardande - Emile Lundell Hydén - pratar om en kulturarbetare i det förflutna - Cole Porter - och en kulturarbetare i mitten - Kalle Lind - drar paralleller till en kulturarbetare i Sverige - Karl Gerhard. Dessutom nämns centralstimulantia, Tin Pan Allen och laxermedel.

Estradören och regissören Stefan Jansson är tillbaka och ställer viktiga frågor. Vad hade hänt om Malmsjö sjungit Köris? Vad hade hänt om Bergman filmat Povel? Vad hade hänt om Sickan tackat ja till Sjöman? Vad hade hänt om det blev Fyrtornet, Indonesen och Eva? Jan Guillou nämns!

Snedtänkt i mångdubbel bemärkelse. Litteraturvetaren Bibi Jonsson orienterar oss bland nationell lyrik, Blut und Boden, antisemitism och Stortysklandsvurm. Lindholmare och furugårdare marscherar förbi. Namn som nämns: Magda Bergquist von Mirbach, Annie Åkerhielm och Vera Oredsson.

Lasse Diding, hotelldirektör och miljonär som ofta beskrivs som kontroversiell och excentrisk, samlare av precis allt, bland annat hus, uppstoppade djur och cigarrgördlar, fanatisk beundrare av Jan Myrdals skriftställning, utdelare av Leninpriset, kommunist, patafysiker och svuren bokvän, beskriver sin vanlighet.

Kalle Lind möter Tomas Bolme inför intim publik i Skara. Tanken var att samtalet skulle handla om teve- och lp-versionerna av Tintin, där Bolme gjorde Tintin, men det kom att handla om hyfsat mycket annat. Quincy Jones hus! Thåström i publiken! Gösta-Pelles avtalsklausuler!

Lena Margret Junoff - primadonnan från Hisingen - och Hanna Chawki har projektet Cosmic Ellington Girls. Kalle Lind lyssnar häpet på Junoffs berättelser om David Bowies frisyr, Lill-Babs västtyske manager, tiden med Hep Stars och Elvisgiget som aldrig blev, och om möjligt häpnare på Chawkis redogörelse om växtkommunikation. Håll i åkbrädan! Det händer mycket!

Gurli Maria Bergström, dotter till Kol-Kalle och Lydia Lax, Sundsvalls finest och en i trion Tant Gin, Tant Kron och Tant Fenedrin, tog sig namnet Kai Gullmar, föll som en mogen tomat för en dansk dansös och tonsatte halva trettiotalet. Ingela Hofsten berättar om en pionjär och banbrytare som kom hyfsat långt med täckhet och en bra bit med käckhet men nådde fram med fräckhet.

Micke Brodin berättar om sin amerikanska faster: barn- och vuxenförfattaren Paula Fox. Halva nittonhundratalets kulturbransch paraderar fartfyllt förbi i förbifarten: Paul Auster, Buster Keaton, Graham Greene, Shirley MacLaine, Maurice Sendak och Maria Gripe. Slavskepp! Seriemördarserier! Borttappade barnbarn som visar sig vara rockstjärnor! Nästan allt är sant!

Kalle Holmqvist - känd från Snedtänktavsnittet om bokstavsvänstern - avhandlar en av sjuttiotalets flitigaste författare inom genren socialistisk barn- och ungdomsförfattare: Sven Wernström. Trälar, revolutionshunger och robinsonader nämns. Öknamnet Siv Aggressiv dissekeras. Kamrat Jesus glöms.

Spisarkväll med Enn, Lind och Borg! Mattias Enn och Kalle Lind spelar favoritspår med Povel Ramels antiprimadonna, Evert Taubes duettpartner, Vårat gäng- och Flickery Flies-stjärnan, kontraalten och tydligtextaren Brita Borg. Ingela Agardh nämns och hörs.

Elisabeth Husmark har varit journalist sedan 1950-talet och berättar frimodigt om möten med journalistlegender, nobelpristagare, inrikesreportrar, partisekreterare och chefredaktörer för Röster i Radio. Samt använder det gamla tjusiga begreppet aplomb (som autocorrect vill ändra till spelombud).