Stil

För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid. Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster

Chockrosa. Ärtgrönt. Solgult. Havsblått. Och ännu mer rosa. Starka färger smyger sig alltmer in i modet. Eller smyger och smyger. Flera modemärken saftar nu på med färg som aldrig förr. Somliga menar att den nya färgfrossan har med pandemin att göra. Då behövde man en extra boost och vad kunde vara enklare än att pigga upp sig genom att börja bära lite mer färgglada kläder? Fenomenet fick snart ett namn dopamine dressing, det vill säga kläder som sätter fart på signalsubstanserna i centrala nervsystemet och därmed får oss att må bra.Rött, orange och gult sägs vara extra bra på att få oss att bli mer sociala, medan blått och grönt får oss att tagga ner. Huruvida det går att vetenskapligt bevisa att just färgglada plagg funkar på det viset är lite oklart. Det skulle ju kanske lika gärna handla om ett inlärt beteende. Men klart står att intresset för både kläder och inredning med sprakande färger är på uppgång. Inte minst syns det bland de flertalet modemärken som just valt att satsa på en ny gräll signaturfär

Solbrända, tatuerade eller muskulösa. Men nästan aldrig håriga. Den nakna ryggen har ofta exponeras inom det kvinnliga modet, mer sällan inom det manliga. Fast kanske håller det på att förändras? Trenden med att visa upp en naken rygg har gått fram och tillbaka inom modet. När det skett har det ofta betraktats som skandalöst och sexigt och därför också, som helt oemotståndligt. Men även den blottade ryggen i modet ofta (men inte alltid) har varit förknippad med något förbjudet, har den alltid varit mer okej att visa upp än framsidans bröst, men chockeffekten har varit liknande. Och det oavsett om det varit 1910-tal, 1950-tal eller 1990-tal.Länge har den exponerade ryggen förekommit bland kläder för kvinnor, medan herrmodet så gott som alltid hållit den gömd. Men en förändring kan kanske vara på gång. För idag har herrmodet svängt, en smula i alla fall, mot en mer androgyn stil där skådisar och artister som Harry Styles och Timothée Chalamet väcker uppmärksamhet på röda mattan genom att bejaka en mjukare oc

Hennes motto löd "Always yes, Caresse". Att hon var först med att ta patent på bh:n är inte ens det mest spännande med Caresse Crosby. Hon kom att bli den förlorade generationens litterära gudmor. Caresse Crosby kunde kalla sig själv såväl uppfinnare, förläggare som författare. Hon föddes 1891 i en av Bostons bättre bemedlade familjer. Då var hennes namn Mary Phelps Jacobs, men när hon skulle börja publicera sin poesi ville hon göra det under ett mer storslaget namn. Det första förslaget på namnbyte var Clytoris, men det fick hennes hund istället heta. Valet blev Caresse, efter engelskans ord för smekning.Redan som ung märktes Caresse Crosbys handlingskraft. För att slippa klä sig i korsett konstruerade hon själv med näsdukar och sidenband en egen BH. En uppfinning hon 1914 blev den första att i USA ta patent på. Långt innan det var socialt accepterat skilde hon sig, för att följa sitt hjärta. Hon gifte om sig med den något yngre Harry Crosby och flyttade till Paris. Med maken kom hon i den franska huvudstad

Hon trollband med sin säregna röst, mörka musik, sitt utseende och sin stil, men artisten och modellen Nico hatade mode och att vara vacker och blond. Hon ville skapa sin egen musik. Christa Päffgen (1938-1988), som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. När Nico på 1960-talet syntes i Andy Warhols filmer och sjöng med bandet The Velvet Underground tyckte många att hon var det vackraste de någonsin hade sett med sitt långa blonda hår med lugg, höga kindben och cremevita, skräddade kostymer. Om det finns en skönhet så universell att den är obestridlig, så ägde Nico den, sa en person om henne.Själv hade Nico ett ganska kluvet förhållande till sitt utseende, som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Att hon blev en 1960-talets stora stilikoner kan tyckas ironiskt eftersom hon, enligt John Cale från Velvet Underground, hatade mode och hatade tanken på att vara blond och vacker. Ytligheten i det hela var något hon störde sig på. Nico v

Många närde en dröm om ett 2020-tal som skulle leva upp till det glada 1920-talet. Kanske var det inte främst cocktails och charleston som lockade, utan snarare en längtan att få se ljust på framtiden. Korta klänningar, fest och klackarna i taket. Pandemin var (nästan) över och det förutspåddes att 2020-talet äntligen skulle smälla till och ta fart, precis som under det så kallat "glada 1920-talet". Men puiffff så gick luften ur den drömmen. I alla fall tillfälligtvis.1920-talet präglades av att det första världskrigets och den brutala 'Spanska sjukan' fått sitt slut. Gamla imperier i Europa hade fallit och ersatts av demokratier. Kvinnlig rösträtt infördes. Modet blev ledigare, och billigare. Frihet och framsteg, det var melodin. Så kanske var det inte så konstigt att, hundra är senare var förhoppningarna på 2020-talet stora.Men decenniet hann knappt börja innan den nya globala pandemin tvingade alla att tvärbromsa. Och så fort man hade fått bukt med pandemin (eller i alla fall skydd mot den i form av vac

Hon skulle egentligen bli hemmafru. Men likt en fjäril kom Hanae Mori att transformeras till världsberömd designer och bana väg för japanskt mode. Men idag har många glömt den banbrytande pionjären. Härommånaden avled Hanae Mori, 96 år gammal, och kunde minst sagt se tillbaka på ett händelserikt liv. På 1950-talet bröt hon mot rådande konventioner när hon trots man och barn insisterade på att fortsätta jobba. Hon ville helt enkelt inte vara hemmafru. Det var jag i en månad, det räckte, som hon förklarade. Istället gick hon en sömnadskurs, startade en anspråkslös ateljé men som under kommande decennier kom att växa till ett världsberömt modehus.Hanae Mori fick resa jorden runt, äta middagar med både kungligheter och världskändisar som hon skapade kläder åt. 1977 blev hon som första japan invald till La Chambre Syndicale de la Couture Parisienne och fick därmed rätten att kalla sin design för haute couture. Men redan decenniet före hade hon tagit New York med storm. Hennes modeskapande hyllades under rubrike

Att gå ut och äta har förstås alltid handlat om mer än bara maten som serveras, men frågan är om någonsin varit så fixerade av restaurangens mode, miljö och stil som nu. Den som söker most instagrammable restaurants får mer än nio miljoner träffar och tips på ställen i New York, London, Madrid, Sydney och Dubai ja, i hela världen som är Instagramvänliga. Tidningar och sajter som vänder sig till krögare och caféägare ger därför idag tips om belysning, inredning och hur maten ska vara upplagd för att uppmuntra gästerna till att fotografera sina måltider och sprida dem vidare. Ett återkommande råd är vilken sorts lampor som ger vackrast ljus, men även knep för att göra tex toaletten mer fotogenisk är inget ovanligt.I veckans Stil beger vi oss in i restaurangens värld, men berättar mindre om maten och desto mer om serveringarnas allt mer genomarbetare estetik. Bland annat om hur modehus i marknadsföringssyfte startat upp sina egna restauranger och cafén.I inredningen av en restaurang har utsmyckningen en centr

Långt före det blev modernt att prata om hållbart mode, så pekade Kathrine Hamnett ut branschens baksidor. Den brittiska modeskaparen sågs länge som en ganska jobbig person att ha att göra med. Tröjor med inte sällan politiska texttryck har blivit synonymt med Katharine Hamnett design. Mest känt blev "Choose Life", men även "Be Anti Racist" och - ett tryck som skulle kunna sammanfatta Katharine Hamnett själv - "Make Trouble - Question Everything"- har också prytt hennes t-shirts.Tröjtrycks-idén väcktes när hon 1984 bjöds in att träffa Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher. Katharine Hamnett ville ta tillfället i akt att protestera mot att Storbritannien tillät amerikanska medeldistansrobotar (så kallade Pershings) att placeras i landet, och det skulle hon göra med hjälp av just en tröja med tryck. Kuppen lyckades. Hon blev fotograferad när hon skakade premiärministerns hand - klädd i en stor tröja med trycket 58 % Dont Want Pershing i jättelika bokstäver. Bilden exploderade över all vär

Stora schabrak till byggnader utanför stadskärnan, skapade för shopping och inte mycket mer. Köpcentrumen har fått utstå både spott och spe. Men har också bidragit till såväl kultur som klädstilar. Egyptierna har pyramider, kineserna har en stor mur, britter har felfria gräsmattor, tyskar har slott, holländare har kanaler, italienare har stora kyrkor. Och amerikaner har köpcentrum. Med de orden beskrev den amerikanska professorn i historia Kenneth T. Jackson kulturskillnader. Men ofta har just köpcentrum kommit till korta. Men ska de verkligen dissas, så hårt?I veckans Stil beger vi oss in i shoppingcentrets värld. Vi ringer upp författaren Alexandra Lange, vars bok Meet Me by the Fountain: An Inside History of the Mall nyligen publicerades, för att prata om ett nytt kulturellt fenomen som köpcentrumet skapade på 1980-talet. Nämligen hur shoppingcentret för vissa artister blev en given konsertlokal. Vi beger oss också till Malmö för att besöka köpcentrumet Entré. Med Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblads bi

Hon har kallats för New Yorks första punkare, radikal proto-feminist och inte minst dadaismens moder. För "Baronessan Elsa" var en pionjär när det kom till att göra konstverk och kläder av skräp. Översvallande, intensiv, nyfiken, djärv, okonventionell, skamlös, aggressiv, bitsk, påträngande, experimentell, chockerande och bråkig. Så har konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven, eller Baronessan Elsa som hon också kallades, beskrivits. Hon införde konservburkar i konsten före Andy Warhol, använde mat som accessoarer före Lady Gaga och skrämde vettet ur många av sina samtida kollegor, inte minst män, genom sin färgstarka och rättframma stil. Att skapa kläder av upphittat skräp var något hon var banbrytande på.Länge har hon stått i skuggan av dadaismens stora stjärna Marcel Duchamp. Han var faktiskt hennes granne i 1910-talets New York och blev hennes vän och konstnärskollega. På senare år har allt fler börjat uppmärksamma den excentriska Elsa von Freytag-Loringhoven och istället pekat ut henne som den första a

I veckans Stil ska vi bege oss 30 år tillbaka i tiden och titta närmare på ett av 1990-talets mest tidstypiska musik- och stilfenomen Eurodance. Eurodance eller Eurodisco (en term som framför allt användes här i Sverige). Vi snackar melodiösa synthslingor, hamrande pianon, pumpande beats, tunga basgångar, kvinnlig medryckande refrängsång och manlig rap däremellan ett koncept som kopierades om och om igen av artister från framför allt Nederländerna, Sverige, Tyskland och Italien.Lägg därtill enkla, upprepande texter om dans, fest, kärlek och glädje och en klädstil som påminde om ett färgsprakande, futuristiskt dansparty i yttre rymden med fuskpälsar, magtröjor och plastkjolar i grälla färger.Eurodance var länge av 90-talets mest bespottade genrer särskilt bland finsmakare men idag har Eurodance på många sätt omvärderats och istället blivit en av de mest omtalade 90-talsgenrena, både tack vare musiken och modet.I veckans program träffar vi Eurodiscofantasten, tillika radioprofilen, Josefin Crafoord. Hon mö

Kassetten har kallats världens värsta ljudformat. Men den kom att revolutionera hur vi förhåller oss till musik. Från att ha dominerat marknaden, bedömdes den som obsolet, men övergavs inte av alla. De flesta födda före millenieskiftet har sin egen relation till kassettbandet. Många har lyssnat på dem i bilen, spelat in sina egna blandband och kanske till och med piratkopierat en och annan av sina vänners lp-skivor över till en kassett. Med CD-skivans intåg bedömdes kassettbanden som utdaterade. Men för människor från vitt skilda grupper fortsatte formatet att vara viktigt och under det senaste decenniet har kassettbandet haft en revival.Det var den nederländska ingenjören Lou Ottens avsky mot det bökiga ljudformatet rullband, som blev katalysatorn till att kassettbandet uppfanns, det berättar dokumentärfilmaren Zack Taylor. Han ligger bakom filmen Cassette - a documentary mixtape och under arbetet med dokumentären blev han nära vän med kassettbandets uppfinnare Lou Ottens. I veckans Stil berättar han om ing

Vi inleder Stils höstsäsong med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått. I programmet besöker vi konstnären Alberte Skronski som i sin konst utgår från sin stora kärlek till att klä ut sig. Vi träffar också den franska modeskaparen Christian Lacroix som besökte Stockholm tidigare i år för att arbeta med en balettuppsättning på Operan. Vi pratar med konstnären Jacob Dahlgren som varje dag under de senaste 20 åren har burit en randig tröja och på så sätt förvandlar sig själv till ett levande konstverk. Och så berättar vi historien om hur ett par så kallade "mom jeans" gjorde att Stils reporter Samanda Ekman nästan åkte på stryk på Thomas Brolins krog Undici i början av 00-talet.

Fotografen Ron Galella hade inte bara förmågan att reta gallfeber på en hel del kändisar, han kunde också fånga dem på bild som få andra. Ron Galellas mål var att skapa autentiska bilder genom att fånga celebriteter i deras naturliga miljö, vilket innebar att han sökte upp dem på platser och tider där de inte förväntade sig att bli fotograferade.Och det var på gatan, på restauranger, på väg eller på bar gärning, skulle man kunna säga. En hel del bilder av kändisar med höjda händer, långfingrar i luften och ilskna blickar rakt in i kameran vittnar om att alla inte var lika förtjusta som han själv i att ha dokumenterat dem utan förvarning.Ron Galella sorterades länge in under rubriken paparazzifotografer, och det var han förstås på sitt sätt. Men han var snarare en paparazzo extraordinaire, som tidningen Newsweek kallade honom.Han blev till slut själv en kändis. Den 30 april i år (2022) avled Ron Galella, 91 år gammal. Då hade han sedan länge fått upprättelse som fotograf. Och gammalt groll var glömt.I veck

Guld glänser som solen, har symboliserat välstånd, makt, skönhet och evigt liv, men också fått folk att gå under av girighet och habegär. I veckans Stil tittar vi närmare på denna mytomspunna metall. I programmet besöker vi Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Där finns mer guld än någon annanstans i Sverige. Vi träffar kostymören Margaretha Julle, som troligtvis är en av dem i landet som sytt allra flest scenplagg i guldiga tyger. Vi pratar också med konstnären Anders Krisár som beslöt sig för att gjuta en så kallad dödsmask i guld av sin avlidna mammas ansikte. Vi tittar också närmare på så kallade grillz, tandprydnader i exempelvis guld, och så tar vi reda på hur det är att äta den gyllene metallen.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Pete Davidson är en av USA:s mest uppmärksammade komiker tack vare sin självdistans och tillbakalutade stil, som i mångt och mycket är baserad på hans egen. I veckans Stil ska vi ta titta närmare på komikern Pete Davidson, vars stil, både professionellt och privat, har uppmärksammats mer än någonsin under senare tid.Nyligen hamnade den 28 år gamle komikern och skådespelaren på tidningen Times årliga lista över världens hundra mest inflytelserika personer. Han hyllades där inte bara för sin sitt sinne för humor, utan också för sin autenticitet. Han försöker inte låtas vara någon han inte är, vilket är ett klassiskt recept för att framgångsrikt knyta an till en publik, som de skriver.Och knutit an till en publik har Pete Davidson sannerligen gjort i USA där han sedan hösten 2014 blev en av de fasta medlemmarna i det populära tv-programmet Saturday Night Live, bara 20 år gammal. Men Pete Davidson har också fått en hel del uppmärksamhet för kvinnorna han dejtat. Sin nuvarande flickvän, Kim Kardashian, träffade h

Trädgårdsmästare förtjänar att dela plats med målare och poeter, menade författaren Vita Sackville-West och många är de som lägger ner timmar av arbete i trädgården på denna förgängliga konstform. Vita Sackville-West sa att den som ägnar sig ut trädgårdsskötsel är en ganska värdelös samhällsmedborgare, utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men att han eller hon är en av få kvarvarande människor i denna obehagliga värld som fortsätter traditionen av elegans och charm. Hennes egen trädgård, vid slottet Sissinghurst i England, är i dag en av landets mest älskade.I veckans Stil undersöker vi vad det är som får folk att lägga ner timmar av hårt arbete i trädgården och vad en trädgård kan berätta om sin skapare.Vi träffar Anna G Tufvesson, chefredaktör på tidningen Allt om Trädgård, som tar oss med till sin favoritplats, Visbys botaniska trädgård. Vi berättar om den brittiska regissören, författaren och konstnären Derek Jarman och hans trädgård på grusudden Dungeness. Och så pratar vi med modeskaparen och konstnären

Vi ska glänta på garderobsdörren för att ta en titt på personer som ofta är lika osynliga som deras arbete kan vara iögonfallande stylisterna. Stylisterna är de som har som jobb att välja ut kläder till modefotograferingar, scenframträdanden, artister på röda mattan eller till de som rent generellt vill ha hjälp med att hitta en passande stil.Det är också ett arbete som somliga, för inte så länge sedan, framför allt här i Sverige, kunde fnysa lite föraktfullt åt men vad gör de egentligen? Det är en hel del, faktiskt. Men mycket av det som görs sker bakom kulisserna.Idag har jobbet stylist inte bara blivit etablerat, utan också diversifierat. Det finns idag många olika typer av stylister, och alla uppdrag är inte nödvändigtvis särskilt glamorösa. Men rent generellt har jobbet inte bara blivit vanligare, utan stylisternas arbete har också börjat erkännas, lite mer. Eller ganska mycket faktiskt.I veckans program träffar vi skådespelaren Gizem Kling Erdogan och hennes stylist Siri Edit Andersson. Hur arbetar d

Just nu står gråten eller snarare det gråtande ansiktet högt i kurs, trendmässigt sett, och på sociala medier snyftas det mer än någonsin. I slutet av förra året väckte till exempel den kända toppmodellen Bella Hadid uppmärksamhet genom att på Instagram lägga ut nio bilder av sitt rödgråtna ansikte, inklusive tårar som trillar nerför hennes osminkade kinder. Och på TikTok delar läsare med sig av känsloladdade reaktioner på sorgliga böcker. Men det skämtas också friskt om gråt och tårar. Populärt har ett gråtfilter det kallas för the crying filter blivit under senare tid.I programmet träffar vi modeskaparen och konstnären Martin Bergström för att prata om en modevisning som rörde delar av publiken till tårar. Vi reder ut vilken typ av tårar som rinner ner för skådespelaren Amber Heards kinder under rättegången mot Johnny Depp. Vi träffar också serietecknaren Bim Eriksson som i boken Baby Blue gestaltat en tillvaro där tårar och depression har blivit förbjudna.Gäst i studion är konst och kulturhistorikern Ma