Söndagarna Med Stina Wollter

"Att ta livet på allvar, pratar Normunds om. Några få enkla ord som oavvisligt träffar mig i solarplexus med kraft. Livet som en möjlighet, en gåva att förvalta och göra något med efter bästa förmåga. Mitt i vår tids slit och släng-mentalitet, verkligen något att stanna upp inför." Stina Wollter Som stresscoach och samtalsterapeut värnar söndagens gäst Normunds Zarins misslyckandet, ifrågasätter vår syn på tid och är inte den som skyndar sig. Han vill byta ut samhällsstressen, som han själv har djupgående erfarenheter av, mot lugn och ro. Normunds har mött enormt mycket motstånd redan som barn i Lettland präglat av Sovjetunionen och som rullstolsburen och med CP från födseln. Det har inte hindrat honom, tvärtom; han försöker genomleva eventuell smärta och samtidigt vill han inte missa något i livet. Som han ser det är vi alla mer eller mindre handikappade, det är situationen som avgör det. I botten finns en kristen tro utifrån vilken många saker är självklara, som t ex att det förvisso är eftersträvansvä

"Det finns trånga passager i livet, där man inte har något annat val än att pressa sig framåt och det som får en att orka är en liten prick av ljus i fjärran. Låt oss prata om den där pricken." Stina Wollter Han har alltid varit något av en tänkare, numera även en kännare, söndagens gäst Janne Heffler. Han hade i många år lidit av psykisk ohälsa när han för ungefär två år sedan blev så desperat i sitt försök att fly verkligheten att han begick ett brott, med avsikten att hamna i fängelse.  Janne gjorde noggrann research innan, för han ville inte att någon levande varelse skulle komma till skada och han ville vara säker på att åka dit. Det gjorde han också. I 14 månader satt han på olika anstalter. Nu är Janne en fri man igen i samhällets ögon, men menar att den som dömer honom hårdast är utan tvekan han själv. Janne vill vända allt det här till något positivt. Han vill få andra att våga berätta hur de mår och att vi i omgivningen ska våga lyssna, så att fler ska känna att de inte är ensamma. Det hävdar mann

Åh, vad jag har dansat! Jag har dansat med barn, jag har dansat med gamla, jag har dansat ensam och med flera. När orden tar slut finns dansen och det talande rum som uppstår runt de dansande. När jag dansar är jag fri en stund från alla blickar som dömer. De får inte komma in. Jag måste få dansa fri. Stina Wollter Hela livet går väl ut på sökande och skapande? Så är det i alla fall för söndagens gäst Ingrid Mugalu. Hennes dyrbaraste verktyg är kroppen och hennes viktigaste sammanhang det dansen erbjuder. Hon ser dansen som ett språk och ett djupt rotat socialt behov att få trycka ut känslor som kommer inifrån och lägga i knäet på omvärlden att tolka fritt. Utan gränser. I dansen får kroppen fritt spelrum och bara är och i den bästa av världar utan att bli bedömd eller etiketterad, även om Ingrid numera är ganska obrydd vad gäller omgivningens eventuella reaktioner. All denna rörelse till trots; Ingrid är världsbäst på att göra ingenting, trivs i sin ensamhet, kallar sig kulturtant och anser att ingent

Jag vet att de som valt bort barn i livet kan mötas av både misstänksamhet och "välvilliga" övertalningsförsök. Varför inte respektera deras beslut och sluta använda sig själv som mall? Stina Wollter Söndagens gäst Melanie Mattsson vet precis vad hon vill prata om; frivillig barnlöshet. Eller barnfrihet, som hon kallar det. Det låter mer positivt. Sedan hon var i 20-årsåldern har hon vetat att moderskap inte är hennes grej. Samtidigt gillar hon barn och står sina syskonbarn nära. Den här inställningen har gjort det svårt för henne att hitta den stora kärleken och den kan väcka skepsis och t.o.m. motstånd hos omgivningen. Melanie vill att även den som inte vill bli fler på jorden, får höras.    Sedan mellanstadietiden har Melanies liv präglats av skolios och med ständiga smärtor i ryggen har hon svårt att fungera på arbetsmarknaden. För några år sedan blev hon också diagnostiserad med hypotyreos vilket betyder att sköldkörteln producerar för lite hormon. Hon har varit tvungen att acceptera sakernas tillstånd

Drömmen är ju att få arbeta med något där man tas i anspråk, meningsfullt. Ja, även de djupare lagren, de som formades tidigt, de som vill få vara med i nuet och läka och leka. Stina Wollter Han kallar sig människokännare, söndagens gäst Anders Bogefors. Han bär med sig en nyfikenhet på människor och en intuition vad gäller andras behov och kan identifiera sig med de ungdomar han hjälper att hjälpa sig själva. Allt kanske började med att han som barn var på glid och utan någon vuxen förebild; en som kunde hjälpa honom att få kompassen inställd. Han rattade sig ändå fram i livet med humor och hamnade av en slump rätt. Och för åtta år sedan fick han ett livsavgörande besked; den pappa han är uppvuxen med är inte hans biologiska pappa, något Anders har haft på känn i många år. Det var inte givet att Anders skulle jobba huvudsakligen med socionomer och för människor som står utanför arbetsmarknaden - han är trots allt IT-ekonom och erkänner att han gillar exklusiva saker och är uppvuxen med inställningen att det

Jag litade blint på dig. Du gav mig förhoppningar. Du gav mig löften. Kanske missförstod jag. Jag hoppas att vi kan ta nya tag, jag och du, min kropp. Ellinor Wikman, söndagens gäst. Redan som tonåring föreställde sig söndagens gäst Ellinor Wikman livet som mamma. Sedan dess har det varit så många försök, så mycket smärta och förtvivlan blandat med glädje och hopp, så många turer med kirurgiska ingrepp, missfall och provrörsbefruktningar. För tre år sedan fick hon veta att hon har endometrios kanske är det den som har gjort det så svårt för Ellinor att bli gravid. Och aldrig har Ellinor och hennes man givit upp, den man som hon kände redan första gången de träffades att det fanns en själslig kontakt med. Det som fått Ellinor att orka när det varit som tuffast är en fantastisk man, naturen och att skriva dagbok. Hon har aldrig slutat skriva, sen hon en gång lärde sig det. Hon vågar knappt tro att det är sant, men efter att nästan halva livet ha längtat efter barn, är Ellinor faktiskt mamma till en mycket

Jag läste någonstans; Ibland sätter livet oss i en centrifug och det enda vi kan välja är om vi ska bli krossade eller polerade. Vissa människor skiner så det sprakar. Livet har väl polerat dom, tänker jag. Stina Wollter En dag för knappt tre år sedan förändrades Stefan Janssons liv i grunden. Hans fru fick en stroke och inget skulle bli som innan nej, det blev något helt annat. Många turer senare bor hon nu hemma, med assistans dygnet runt. De har en fungerande vardag och ett fungerande liv, men visst är det slitsamt att vara anhörig. All oro, att inte alltid orka, att värna ett liv och intressen utanför hemmet, att fortsätta göra det ihop med sin fru som de alltid har gjort men i ett umgänge som nu tar sig nya former. Att lämna sin fru som han har varit gift med i snart 30 år har inte varit ett alternativ för söndagens gäst Stefan, för han älskar henne och hennes personlighet och fortfarande har de kul ihop.  - Heter det inte i nöd och lust? som Stefan själv säger. Han som har som jobb att hjälpa and

Att bära fram sitt vittnesmål är så stark och viktigt. Och vi får aldrig glömma den som burit så tungt. Vi måste lyssna omsorgsfullt. Stina Wollter Det söndagens gäst Merly Åsbogård fick uppleva redan i sina tidiga tonår, ser hon idag som ett resultat av sexuella övergrepp och trakasserier i kombination med extremt låg självkänsla. Hon tvingades till att börja sälja sex redan som 14-åring. Hon fortsatte att gå i skolan men skolkade för att prostituera sig och var i händerna på olika hallickar. Det blev ofta våldsamma träffar och många år som s k nattfjäril, i ett enda stort mörker. Det är först nu, tio år efter att hon lyckades lämna livet med sexhandel och missbruk, som Merly ser ljuset och vågar omfamna det.  Och så har hon börjat berätta om vad hon varit med om. För vilka vinner på tystnaden? Ja, inte är det Merly i alla fall.  Idag försöker Merly skapa en stöttande plats för utsatta kvinnor genom att vara den hon själv skulle ha behövt möta som tonåring. Hon vill visa sina barn en öppenhetens väg och

Werner Aspenström skrev i en dikt; Haren blir litet mindre harig när den korsar det öppna fältet. Alla små människoharar som trots allt, tar ett språng, ut i det okända, kan inspirera andra på olika sätt. Allas fält ser olika ut men alla vet hur det känns att våga sig ut." Stina Wollter Söndagens gäst Ola Lindström är på väg till ett helt annat liv än det han lever idag. Han ska byta ut snö och mörker mot röd jord och värme. För när han besökte Kenya och ett barnhem där i höstas hände det något som Ola har lite svårt att sätta ord på. - En man kom och försvann lika snabbt, säger han själv. Under 12 dagars vistelse tappade han alla tidigare rädslor, han som har varit så rädd, och hittade det som han kallar meningen med sitt liv, sitt kall i ett uppvaknande. I april bär det av på riktigt och huset han har låtit bygga står nästan klart. I Kenya ska han bygga ett nytt liv tillsammans med den nya familj han plötsligt fick och arbeta för barnen som liksom han själv är hiv-positiva. För han vill visa att det g

"Efter besöket hos Maria ville jag bara hem och rensa, rensa, rensa och göra plats för mer liv och mindre saker. Mera närvaro, dofter, smaker, hud och natur och mindre flyktiga distraktioner." Stina W Fram till för 1,5 år sedan bodde barnmorskan Maria Palmqvist med sin familj i en lägenhet i stan med alla sina utbud som hon ändå aldrig nyttjade och var mitt inne i ekorrhjulet. Hon längtade efter något närmare, enklare, mer jordnära. Längtan ledde henne och maken till ett liv på landet. Maria kallar sig månskensbonde med barn och 40 djur runt fötterna, odlingar och gårdsarbete. Några direkta kunskaper fanns inte, nej, knappt en hammare följde med i flyttlasset. Hon har börjat prioritera annorlunda, låter saker ta tid, accepterar att inget är perfekt och har lärt sig mycket på vägen. Som hemmaförälder på en gård har hon äntligen landat i sitt rätta element som, trots allt familjen avstår vad gäller materiella ting och konsumtion, skänker henne den största lyckan. Hör Stina och Marias möte söndag 28 januari

"Ibland slår livet en till golvet, man ligger och flämtar, ser allt i ett annat perspektiv och när man slutligen reser sig går det plötsligt inte att backa till som det var innan." Stina Wollter Det kan låta väl drastiskt, att vara 41 år gammal och glad att en lever. Men för söndagens gäst Ann Gardeland, är det faktiskt så. För åtta år sedan fick hon en stroke och blev halvsidesförlamad. Vägen tillbaka har varit lång och krokig och hon är fortfarande hjärntrött och kan inte jobba heltid. Som barn drömde Ann om att bli stridspilot och hon har varit engagerad i Lottakåren sen unga år. Hon blev inte pilot utan personlig assistent - ett jobb som hon älskar. Det är hennes grej, helt enkelt. Ann har varit ensamstående mamma i många år vilket har varit tufft på olika sätt. Nu är hon tacksam att barnen är större, på väg ut i livet och att hon själv får vara med på den resan. Nu tar Ann ansvar för sig själv och hur hon mår på ett annat sätt än före stroken, hon lyssnar på sig själv och sina gränser och fortsätter

"Att inte lyssna på de äldres berättelser är att kapa rottrådarna under ens egna fötter." Stina Wollter Kurt Dahlberg föddes i slutet av 1920-talet och växte upp i ett Västernorrland hårt präglat av orättvisor. Och ändå var han inte ett av de fattigaste och smutsigaste barnen. Likväl blev det bara sex år i skolan, sen var det bara att börja arbeta. Då var inte drömmarna mer omfattande än den att få ett bra jobb som springpojke. Kurt är mannen som har jobbat sig upp, från kontrollant med hembesök (var dom sjuka som sjukskrev sig?) till länsdirektör på Försäkringskassan. Han minns tiden före den allmänna sjukförsäkringen och vad den betydde för att skipa någon slags rättvisa, oavsett inkomstnivå. Två av hans barnbarn nådde aldrig vuxen ålder och dom händelserna gjorde Kurt lamslagen till en början. Efter det tar han inte saker för givna och tänker att svårigheter är inte till för att undvikas, utan för att övervinnas. Kurt ser tillbaka på ett rikt liv, ett långt äktenskap, att ha fått vara med där de

"När en kvinna bara tar sin alldeles egna plats på jorden i besittning...visst är det märkligt att hon ofta anses vara "för mycket" då?" Stina Wollter Idag tycker söndagens gäst Melinda Darban att hon är rätt person på rätt plats, men det har varit mycket motstånd på vägen och med den ständiga känslan av att inte passa in. Hon arbetar som biträdande jurist och hennes hjärtefrågor är mål som handlar om kvinnor respektive migration. Kanske för att hon kan känna igen sig i både det ena och det andra hon är själv kvinna med erfarenhet av kulturkrockar. Det blev tydligt inte minst på universitetet där hon inte kunde de sociala koderna utan fick lära sig dom från grunden. Där kom hon in i en tävlingsinriktad, hierarkisk värld och hade inga vassa armbågar alls. För hennes mamma hade lärt henne att man ska vara snäll och hjälpsam. Det var det som var idealet.   Nu är Melinda i juristvärlden och stångas bäst hon kan när så krävs, eftersom hon ständigt behöver bevisa att hon är duglig och fläckfritt kunnig. Och h

"Jag minns att jag mitt under en panikångestattack som slog mig till golvet anade en skör men berusande känsla av eufori. Som om jag undermedvetet förstod att detta var vägen mot något annat." Stina W Charlotte Sanders väg genom livet har varit allt annat än spikrak och det är något hon idag kan acceptera, omfamna och t.o.m. uppskatta. Livet är inte alltid så himla kul och faktiskt något av en transportsträcka desto viktigare blir frågan vad vi fyller det med, enligt Charlotte. En dag för sju år sedan bokstavligen talat kollapsade söndagens gäst Charlotte. Det blev en smärtsam och tidskrävande resa inåt och ett möte med totalt mörker, en stor ensamhet, tystnad och också en väg till läkande. Hon är glad att hon faktiskt hade modet att öppna dörren till sin egen smärta, något hon inte orkat eller vågat tidigare. I och med det slutade hon svika sig själv. Vägen till läkande går genom smärtan, som Charlotte ser det. Som den samtalsterapeut med psykosyntesinriktning hon är idag, skulle hon önska att alla männ

"Innan man dömer en annan: gå en stund i hens skor, känn hens känslor och förluster, se på världen med hens ögon - ja där börjar något viktigt; förståelse. Och kanske förändring." Stina Wollter Lena säger att hon inte kan skylla på en olycklig barndom, hon tycker i själva verket att hon hade världens bästa morsa och farsa. I somras hälsade Stina på i Lena Freijs träningslägenhet i Rågsved där hon efter många års missbruk, kriminalitet och ett kringflackande liv med 18 års hemlöshet, bor tillsammans med sin man och där de ska visa samhället att dom kan sköta sig. Hon har ett stort behov av att visa sin hederlighet; visar väskan för expediter och sparar varje kvitto t.ex. I och med sin drogfrihet känner Lena sig pånyttfödd, som att en hinna blivit borttagen från hennes ögon. Hon möter sina känslor och tankarna på barnen som blev omhändertagna av släktingar - Lena kan se och förstå idag att dom verkligen känt sig och varit övergivna. Försoning och förlåtelse är en viktig del av hennes nya liv.  Hör Stina o

"När jag har perioder av brist på eller inte gör plats för "stanna upp" glömmer jag liksom vem jag är och blir absolut mer svajig i konturerna." Stina Wollter Söndagens gäst Johan Olsson funderar och klurar mycket på vad det är att vara människa, hur vi påverkar varandra, vad slutenhet respektive öppenhet för med sig. Som personalspecialist vid ett departement får han tillfälle att fördjupa sig i dessa frågor och skulle önska att såväl anställda som ledare fick större möjlighet att stanna upp i vardagen, mer tid för reflektion för att få kontakt med sina värderingar och få chansen att fundera på var och ens behov i olika situationer. Det kanske t.o.m. skulle leda till att färre personer behövde sjukskriva sig, tror Johan. Johan är mannen som ärligt kan säga att han trivs som singel. Där många andra behöver fylla på med energi genom umgänge med andra, behöver Johan vara för sig själv för att fylla på med ny näring. Kopplar av gör han gärna ensam i sällskap av ett broderi (och tar på sig alldeles för stor

Berättelser från gäster som lämnar spår. Tystnad, rädsla, avvisande, okunskap, ilska, sorg mycket kan möta den som har hiv och berättar om det. På söndag öppnar Stina upp för samtal om hiv och aids inför internationella aidsdagen som är 1 december varje år och är instiftad av FN. I Sverige har mer än 2000 personer dött i aids sedan början av 1980-talet. Sedan 20 år tillbaka finns det fungerande mediciner mot hiv, men före det innebar diagnosen en dödsdom. Trots en ökad kunskap om sjukdomen och tillgång till bromsmediciner i västvärlden som gör att de som har hiv kan leva ett värdigt liv idag och inte smitta andra, finns det gott om sammanhang särskilt i vissa länder i världen som är hårt drabbade där det inte pratas så mycket om hiv och aids. Vilken är din koppling till denna sjukdom? Var du med på 80-talet när rädslan var påtaglig för allt som hade med hiv och aids att göra? Pratades det om det eller var det hysch-pysch där du befann dig? Vad minns du? Vad kan vi dra för lärdomar av det sti

"Jag vill leva levande tills jag dör. Jag vill prata om vad "levande" innebär. Jag behöver möta människor som tänkt på det och vill prata om det." Stina Wollter Kan man skynda sig att leva? Det är i alla fall en sorts brådska runt söndagens gäst Roya Razani. Hon har spridd bröstcancer och den har kommit och gått i 20 års tid och nu finns det inte så mycket mer att göra. Hon vet att hon kommer att dö av cancern, men hon vet också att hon har överlevt tidigare förutsägelser om hur lång tid hon har kvar.  Roya fortsätter att arbeta som tolk, fortsätter att vara nyfiken på livet och förkovra sig, har lämnat Västerbotten för att komma nära barn och barnbarn och varje hundpromenad hon gör tillsammans med sin man, är en seger. För hon är inte färdig här på jorden, Roya, som kom till Sverige från Iran i unga år och redan då hade erfarenhet av att livet kan raseras och raderas men också byggas upp igen. För Roya är hemma där hennes hjärta är och humor och skratt en viktig del i vardagen. Du som lyssnar, v

Att vara anhörig till en som befinner sig i ett osynligt fängelse är något av det svåraste jag varit med om. Att kasta in nyckel efter nyckel som bara faller till golvet. Stina Wollter Björn var både social och aktiv som ung. Drygt 20 år gammal när han pluggade, blev förhållandet till mat komplicerat. Han började utesluta viss mat, gjorde allt för att behålla kontrollen, tränade varje dag på ett närmast tvångsmässigt sätt, tappade i vikt och allt detta sammantaget resulterade i en depression och ätstörningar. Björn hade blivit likgiltig inför livet och var fast i ett fysiskt fängelse. Det var först långt senare som han förstod att han faktiskt skulle ha kunnat dö i anorexin. Flera turer senare fanns till slut inget kvar utom att kapitulera. Nu har Björn varit frisk i fem år och det är genom sina föräldrars stöd, att han idag vågar be om hjälp och tack vare en bra samtalskontakt klarar av att vara kvar i jobbiga känslor istället för att fly eller försöka kontrollera dom. Björn menar att han var offer

Louise har sin nyckelharpa. Jag har mitt skissblock. Det är så mycket jag; att kunna teckna av olika människor och platser, så de liksom blir mina. Stina Wollter Söndagens gäst Louise Bylund är uppvuxen i Australien, Iran, Ukraina, Sverige och Japan. Att leva och verka i så olika kulturer på vitt skilda platser har dels gjort att familjen blivit väldigt viktig för Louise som den fasta punkten och dels har det fört med sig en öppenhet och en vilja att förstå. För Louise vägrar fastna i mönster och ett enda sätt att tänka, hon har alltid dörren på glänt för andra sätt att resonera och värdera. Hon vill inte missa något och hinna med mycket. Var hon än är i världen tar hon dock med sig det som är hon liksom sin nyckelharpa och relation till folkdans. Blir hon varse en orättvisa, påtalar hon det. Och hon visar gärna på ett annat sätt att leva än det bortom traditionella könsroller. Själv växte Louise upp i tron att det är normalt med arbetande mammor som försörjer hela familjen och där det finns en hemmapap