Musikmagasinet

Jag sitter i bilen på väg till mitt möte med Sofia Roberg när radion spelar ett pianostycke som jag inte hört på länge. Det är den långsamma andra satsen i Schuberts tjugoförsta pianosonat. Pianisten spelar eftertänksamt, lugnt och ackorden med den enkla lilla melodin gör egentligen inte mycket väsen av sig. Ändå är det som om musiken går rakt in i mig. Jag kör snabbt på motorvägen österifrån, men plötsligt är det som om vägen försvinner och Österlens landskap börjar glöda i eftermiddagssolen. Det är en intensiv skönhetsupplevelse, men när jag nu försöker beskriva, den märker jag hur tafatta orden blir. Det var några små toner, som vecklade ut sig inom mig och för en kort sekund var dom större än allt. Men min beskrivning av upplevelsen kan bara ringa in känslan, inte fånga den.   Kanske är det därför som jag ändå enklast hittar skönheten i just musik. Den bara är. Den bara finns. Oftast betyder den ingenting alls. Dom klassiska styckena har sällan ens några särskilda namn. Pianosonat nr 21 säger ju ingent